Vill spy
Jag mår så illa. Både av min ångest och för att jag nästan tryckt i mig en hel daimtårta själv. Desperat försök till att må bra men vem försöker jag egentligen lura? Jag vet ju att jag endast mår sämre av att trycka i mig massa skit, endå gör jag det.
Jag mår så illa. Vad ska jag göra? Praktik om två timmar. Mina ögonlock är svullna från gårdagen. Tjutkalas från att jag kom hem till att jag somna. Ångesten var nästan outhärdig. Fick vagga mig själv till söms....
Ska ta en stesolid nu och ett stort glas vatten
Ser du smärtan i mina ögon?
Jag gör.
25 september
Happy fucking anniversary....... 3 år. Vill gömma mig under täcket och gråta hela dagen. Men det går inte, för jag har praktik. Det här är nog det sista ni hör från mig idag. Vill helst glömma bort denna dag för det gör så ont.
Nu säger jag godnatt
Har legat i sängen ett tag och läst två kapitel ur zebraflickan. Ska försöka komma upp skapligt imorgon så jag hinner träna innan jag börjar jobba! Med det sagt säger jag ännu en gång Godnatt! Delar med mig av en bild ur boken!
Världens bästa mamma
Vad hade jag gjort utan dig??? <3 och pappa!!
Saknar mitt brorsbarn
Åh lilla Della <3 världens sötaste tjej! Att man kan känna sånn kärlek för någon man endast träffat ett få tal gånger!! Saknar henne nu. Vill sniffa bebis :) Guf vad faster ska skämma bort dig!! ;)
Ord
Låter bilderna tala för sig själv. Har ett kapitel kvar i boken nu, det sparar jag tills imorgon :) sen ska jag börja läsa zebraflickan. Godnatt :)
Lyckan
Ännu en bild tagen ur hennes bok.
Jag vill inte dö
Jag vill bara inte leva. En mycket gripande bok av Ann heberlein. Rekommenderas att läsa!
Känner mig helt tom
Finns inget mer att skriva idag. Känner mig helt tom. Tom på ord. Tom i huvudet. Tom i hjärtat. Jag kan inte ens gråta. Har sovit fram och tillbaka hela dagen, ätit potatismos och ketchup till middag, läst i min bok och kollat på tv.
Jag saknar min bebis, men han har det bättre hemma hos mamma när jag mår såhär. Där kan han leka med de andra hundarna och få massa kärlek från min familj! Sätter alltid hans välmående i första hand!
Imorgon känns som om det kommer bli en bra dag! Jag hoppas det. Jag tycker jag är värd det, vi kan väl hålla tummarna tillsammans? Kram och Godnatt.
Oförmågan att leva ett normalt liv
Det är inte vanlig ångest jag lever med, ni vet sådan ångest som vem som helst kan drabbas av. Det är den förlamande sorten, sorten som räknas som en sjukdom, sorten som gör mig oförmögen att leva ett normalt liv. Oförmögen att åka spårvagn, prata högt, ringa telefonsamtal och den där ångesten som bara kommer, utan orsak. Det är ingen vanlig ångest jag har. Det är en sjukdom.
Samma med depressionen jag lider av. Alla har väl perioder där de mår dåligt. Men jag har inga sådana perioder. Jag mår alltid dåligt, jag är alltid ledsen. Jag har bara dagar då jag är bättre på att dölja det. Jag har en kronisk depression, som jag med all säkerhet aldrig kommer bli av med. En depression som gör att jag inte kan leva ett normalt liv.
Min sociala fobi hindrar mig från att gå på stan eller ta spårvagnen. Min sociala fobi hindrar mihg från att gå på fester eller hälsa på folk jag inte känner. Min sociala fobi gör att det dryper svett från mig för jag hela tiden går på spänn och är nervös. Tydligen ska detta gå att jobba med, men efter 3 år har vi fortfarande inte kommit någonstans. Min sociala fobi gör mig oförmögen att leva ett normalt liv.
Min senaste diagnos, som ligger mycket tid och engagemang bakom. Timmar av intervjuer av min psykolog. Han kom fram till att jag lider av något som heter "fobisk personlighetsstörning" eller "undvikande personlighetsstörning". Det låter lite värre än vad det är. Men det betyder i princip att jag har ett genomgående mönster av social hämning, låg självkänsla, känslor av otillräcklighet och känslighet för negativa omdömen. Det står också om man slår upp det - personer med denna sorts personlighetsstörning ser sig ofta som socialt odugliga eller inte socialt tilltalande och undviker social kontakt av rädsla för att bli förlöjligad. Också denna sjukdom ska kunna gå att jobba med, men hittils har jag inte sett några resultat. Denna sjukdom gör mig oförmogen att leva ett normalt liv.
Sen har vi smärtproblematiken, som de tror är anledningen till att jag hamnade i detta träsk från början. Sedan jag var några år gammal har jag levt med reumatism. Barnreumatism om jag ska vara korrekt. Det är en ledsjukdom kort och gott. Som gör att jag får ont i lederna vid minsta ansträgning. Jag är uppväxt med handledsskydd, special bestick, special kniv, special osthyvel. Special special special. Allt för att underlätta min vardag för jag alltid hade så ont. Jag har med andra ord blivit ganska tålig. Jag är uppväxt med smärta. Jag har blivit ganska van. Klagar inte i onödan. Barnreumatism säger de ska växa bort med åren, tyvärr har jag inte fått uppleva det än. Min reumatism gör mig oförmögen att leva ett normalt liv.
För något år sen sökte jag läkare för jag började få ont i mer delar av kroppen än bara lederna. Min läkare kom fram till att jag antagligen lider av fibromyalgi (som också min mamma gör) Det är främst smärta i muskler, som kan leda till inflammationer. Jag har ofta inflammationer runt skulderbladen. Personer med fibro lever med ständig smärta, ofta sömnstörningar och känner sig ständigt trötta - aldrig utvilade. Det finns ingen erkänd medicin mot fibro. Men vissa mediciner har visat sig ha effekt. Jag fick en sådan utskriven. Jag äter 6 tabletter innan läggdags. Jag märker viss skillnad. Jag är inte smärtfri på långa vägar, men jag märker, att när jag inte äter den, så är smärtan mer påfrestande. Min fibro gör mig oförmögen att leva ett normalt liv.
När jag ändå är igång kan jag ju nämna min diskförskjutning i käken. Det betyder att jag vissa dagar inte kan öppna munnen alls. Jag kan inte äta för käkarna har låst sig. Käkarna spänner och ömmar varje dag och ger mig kronisk huvudvärk. Det var flera år sedan jag inte hade huvudvärk. Även detta går inte göra någonting åt. Jag är utdömd for life. Jag får helt enkelt leva med det. Jag får inte tugga tuggummi eller äta äpple. 2 saker som förvärrar mitt tillstånd.
Så ursäkta mig om jag är bitter, ursäkta mig om jag tycker livet är orättvist.
Huvudet spränger
Och magen skriker efter mat. Tur att jag har matlådor frusna. Behövde bara skala potatis och värma på dillköttet på spisen. Disken har jag tagit tag i också. Helt fantastiskt! Då gick inte hela dagen till spillo iallafall. Jag hann ju iaf diska. FML.
Känner mig väldigt bitter idag. Känner hur allt är så orättvist. Hur gör ni för att leva? Varför kan jag inte också va normal? Varför är mina journaler fulla av problem och sjukdomstillstånd? Varför kan jag inte få vara frisk som du?
Mitt i allt elände
Tittar jag upp, och ser dig. Min älskade prins. Vad vore jag utan dig? Vad vore livet utan dig? Vart hade jag befunnit mig i livet utan dig?
Dina vackra ögon som tittar på mig. Vädjar att inte va ledsen. Du som alltid kryper upp i mitt knä och pussar och myser med mig. Jag kan se att du älskar mig. Men frågan är om du förstår hur mycket jag egentligen älskar dig!
För mig är du allt.
Så trött på att gråta
Men det verkar vara det enda jag kan. Ångesten pulserar så det känns i öronen. Blöta kinder. Läpparna smakar salt. Ja ni vet hur det är.
Jag är så trött. Ligger och vaggar mig själv i soffan. Lejon kungen är precis slut. Fan vilken film. Fan vilken musik. Fan vad allt var så mycket bättre förr.
Vill inte gå upp
Ligger i sängen. Helst av allt skulle jag vilja dra täcket över huvudet men jag har en liten kille som kollar frågande på mig. Det är dags att gå ut med lennox. Huvudet bankar och tårarna är inte långt ifrån. Vill inte gå upp. Vill inte vill inte vill inte!
Jag som hade tänkt att träna idag. Mitt älskade world class. Min fristad. Men det lutar mer åt att gå till Ica och köpa kladdkaka och tjuta till lejonkungen i soffan med neddragna persienner. Fan vad trött jag är på mig själv......
Tio röda rosor
Och ett kärleksbrev i brevlådan duger inte. Förlåt mitt hjärta. Det finns ingenting du kan göra längre. Du har haft ett år på dig. Förlåt mitt hjärta. Men jag vill gå vidare utan dig.
https://cdn3.cdnme.se/cdn/9-1/3898443/images/2012/pic_5058d811ddf2b3406a000b11.jpg">https://cdn2.cdnme.se/cdn/9-1/3898443/images/2012/pic_5058d811ddf2b3406a000b11.jpg" class="image">
Sluta dröm om det ljuva livet,
vi kommer aldrig vara med om det. Och det handlar inte längre om att överleva utan fundera ut hur man lättast undviker att andas. Det finns inget här längre som känns på riktigt. Det gör så jävla ont att andas att jag ibland håller andan lite extra länge. Kippar efter luft. Tänker vad fan styr jag med? Det gör så jävla ont att falla att jag helst av allt säger upp mig från mitt eget liv så jag slipper mer blåmärken.
Vi är som djävulen och ängeln. Din uppgift är att krossa hjärtat på rutin, min - att efter allt, endå stå där med gråten i halsen och förlåta om och om och om igen.......
Jag skrev en jävla bok om dig
Var nere i förrådet en sväng förut. Hittade boken jag gjorde till dig. Med kärleksförklaringar och dikter från 2007. Har glömt bort hur olyckligt kär jag faktiskt var i dig tills jag fick dig.
Jag sitter och läser den här jävla boken och inser att ingenting är förändrat. Jag är fast i 2007.
Finner ingen rubrik
Efter två så personliga och djupa inlägg finner jag nu ingen rubrik. Jag har gråtit så mycket idag så att när jag träffa pappa undra han om jag hade blivit sjuk igen. Ja svarade ja och vände bort blicken.
Det värsta att må dåligt själv är att se hur ens mamma och pappa går sönder inifrån och ut. 9 av 10 gånger berättar jag inte ens när jag mår dåligt. Och en sånn dag var denna. Hatar att se min pappa plågas av att inte kunna ta bort min smärta. Och likaså mamma givetvis. Det gör ont i mig att se dom lida för min skull. Allt blir som en jävla ond cirkel. Jag hatar det. Känner endå en sådan stor tacksamhet att jag faktiskt har sånt stöd och förståelse i min familj. Det är många som inte har det. Och även mina vänner ska tilläggas. Wow! All kärlek till dem!
Jag klarar inte av att bli besviken mer
Jag klarar inte av smaken av tårar längre
Jag klarar inte av känslan att inte vilja leva
Jag klarar inte av känslan av att vilja dö
Jag klarar inte av smärtan i hjärtat längre
Jag klarar snart inte av att hålla skriken inne
Detta destruktiva beteénde som växer inom mig för varje dag skrämmer mig. Är det normalt att behöva avleda smärtan på annat sätt för att hjärtat gör så ont?
Jag kan inte se på mig själv utan att äcklas. De svarta ringarna under ögonen. De svullna ögonlocken av all gråt. De extrakilona jag lagt på mig av allt jävla skit jag har smällt i mig i frustration och bestraffning. Jag hatar alla ärr på min handleden. Jag hatar mig själv. Men dig älskar jag. Ska det va så?
Vill spy
2012-09-26 | 
14:11:46 | 
