Den senaste tiden har jag inte klarat av att äta som jag ska. Har börjat skippa måltider lite om vart annat. Vilket inte är likt mig.

Så trött på att vården inte tar mig på allvar. Gått på antidepressiva i 3 år och har fortfarande inte hittat rätt medicin. Går hos psykologer och kuratorer stup i kvarten men ingenting hjälper. Har massvis med gånger påpekat min hetsätning och jag är orolig för att det ska utvecklas till någon allvarlig ätstörning. Det skulle ju liksom vara pricken över i:t. Grädden på moset. Inte bara ska jag vara deprimerad, ha ångest, socialfobi, fobisk personlighetsstörning, reumatism och fibromyalgi - vi slänger in lite anorexia i högen.

Jag säger inte att jag har anorexia, jag säger bara att jag är rädd för att bli drabbad av något mer. Och mina matvanor blir allt sämre för varje vecka som går. Det enda jag ätit idag är gröt och en macka vid kl 21.

Har jobbat hela dagen men känner ingen hunger. Fick kämpa med att få ner mackan. En macka ligger kvar och sneglar på mig. Ska vänta ett tag till och försöka äta upp den också.

När ska ni ta mig på allvar? När ska jag få den hjälp jag behöver? Jag orkar inte kämpa längre!!!!

Hela denna dag har varit skit! Vet att jag lovade uppdatering och bilder men jag har sovit och gråtit för det mesta.

Som grädde på moset så var vi tvungna att avliva Svennis idag för han blev påkörd... Så då blev det ännu mera tårar. Men nu har dom varandra att se efter! Svennis och jacco <3

Har redan legat i sängen ett tag. Är helt slut. Lyckades resa mig från den mörka hemska bottnen förut så då passade jag på att diska, storstäda hela lägenheten samt laga mat. Det är skönt att va vanlig ibland. Ta aldrig vardagssysslor för givet. Jag vet att jag har sagt det förut. Men jag säger det igen.

Nu ska jag krama om min lilla nallebjöen. Klockan ringer 9 Imorrn. Tillbaka till praktiken =)

Eller hur? :)

Jag minns inte senast jag åt riktig hemlagad mat. Brukar alltid vara så noga med det men de senaste dagarna har jag inte orkat bry mig.

Jag känner inga direkt hungerkänslor. Känner mer att jag är sugen på riktig mat så det är ju bra. Frågan är om jag orkar fixa något. Känner mig förlamad. Gick och la mig förut igen efter jag varit ute med lennox och tittat lite på tv. Vaknade upp av att ångesten var så stark. Det kändes som hjärtat skulle hoppa ut.

Mat var det ja, idag ska jag försöka laga mat!

Jag behöver komma ut! Jag ser hur solen skiner men jag orkar knappt stå på benen. Jag kikar ut genom fönstret, drömmer mig bort. Avundssjuk på alla friska människor.

Bad day go away

Varje dag har du funnits vid min sida. Varje dag har jag sett hur du blivit smalare. Jag har bävat för denna dag. Åh älskade bok! Nu är du slut. Tack Sofia för en mycket intressant och lärorik bok! Den som inte läst denna bok än råder jag att gå och låna den Imorrn. Eller ännu bättre! Köp den! Jag ska köpa den. Jag vill ha min alldeles egna bok, hemma hos mig. Så jag kan ta upp den med jämna mellan rum och påminna mig om att jag inte är själv. Påminna mig om att det blir bättre. Sofia är det levande beviset på det.

Ligger och myser i soffan med lennox. Försöker lista ut vad jag ska göra med denna dag. Disken står som ett berg i köket. Golven är skitiga. Jag är hungrig. Men allt jag vill göra är att krypa ner i sängen igen och försvinna under täcket...

Det känns som jag får träffa henne allt mer sällan nu för tiden. Eller är det bara jag som känner så?

Den svarta ängeln hänger runt min hals, kväver mig, försöker dra mig ner i det mörka. Hon sliter i mig. Jag strävar emot så gott jag kan. Men hur länge kan en människa orka? Hur länge kan jag orka?

Jag är så trött. Och jag har sagt det tusen gånger förr. Men det spelar ingen roll hur många gånger jag skriver det eller säger det. Trött trött trött trött trött. Det hjälper inte ändå. Du svarta ängel är inte välkommen här, men ändå har du gjort dig hemmastadd.

Åh tänk att jag ska få se det här lilla livet växa upp! Världens sötaste adela!! Längtar när hon är så stor så hon kan ringa och säga "faster får jag komma och sova hos dig och lennox" :D

Haha shit blir tårögd bara jag tänker på henne! Vilken kärlek! Jag är en så stolt faster!

Som en vän till mig sa förut. Jag vs världen. Det är precis så jag känner idag. Blev att vara hemma idag från praktiken och det ger mig bara mer ångest. Jag har fortfarande ont i magen av UVI och det känns som jag har feber.

Ångesten har knackat på idag, depressionen gjorde sig också påmind. Vill bara gråta men tårarna är slut. Snart kommer min älskling hem! Var vore jag utan mitt lilla hjärta :)

Shit vad jag älskar henne! Hela hennes album "born to die" men den som spelas mest just nu är summertime sadness. Och om det är så att någon lyckats missa denna underbara människas musik så kan jag också rekommendera låtarna: born to die, blue jeans och video games!

I fredags var jag som alla andra. Det var ingen som såg att jag var sjuk. Det var ingen som såg mina zebraränder. Jag var som ven som helst. Jag var normal. Jag såg normal ut.

Folk har frågat hur jag ens kan gå ut på krogen om jag nu är så sjuk, bittra människor. Svaret är ganska enkelt. Alkohol. Kort och gott. Hur blir du själv med alkohol i kroppen? Släpper alla hämningar? Blir du mer social? Glad? Listan kan göras lång...

I fredags var jag som vem som helst. I fredags var jag på fest, i fredags var jag på krogen. I fredags mådde jag bra.

Om du hade insett tidigare. Om du hade insett vad du hade. Om om om.

Det är som man säger "du vet aldrig vad du har förns du förlorat det" Så jag ber dig, låt mig va. Jag förtjänar också att vara lycklig... Hur ont det än gör utan dig.

Tänkte skriva ett personligt inlägg. Men jag vet inte vart jag ska börja. Tusen tankar strömmar i huvudet och jag vill bara stänga av så jag kan sova!!!!

Jobbade till 21 idag och imorgon börjar jag sju. Jag vill sova. Inte tänka. Jag vill sova. Inte gråta.