Jag har alltid vetat att jag varit annorlunda men det var inte förns jag fick en diagnos på mina problem som jag lärde mig att acceptera det.

Det började i tidig ålder, ingen kunde riktigt sätta fingret på problemet. Jag började vägra läsa högt inför klassen, sluta räcka upp handen när fröken frågade något. Jag ville inte bli sedd eller hörd av någon men endå lyckades jag skaffa kompisar och hade/har rätt rikligt av dom! När åren gick så växte problemen. Mina vänner var tvungen att gå med mig till skolan. Gå över skolgården var heller inte något jag klarade av själv eller knappt gå in i klassrummet - speciellt om jag var sen. Mina lärare såg hur jag led av redovisningar och liknande, men gjorde ändå ingenting åt det.

Med åren växte också ansvaret. Jag började gymnasiet. Jag flyttade till stan, mötte nya människor. Jag skulle ta mig själv till skolan med spårvagn och buss, jag skulle gå själv i korridorer jag inte kände en människa i. Jag skulle behöva ringa och sjukanmäla mig och be om hjälp till någon jag inte kände.

När jag var 17 år lyckades jag få mitt första jobb. Det tog mig två år innan jag lärde känna mina arbetskamrater, min mamma fick åka och luncha med mig varje dag för jag inte hade någon att äta med. 2 år tog det innan en enda person pratade med mig. För varför skulle dom egentligen prata med mig när jag inte prata med dom? Något att jag lärt mig är att man inte ska dömma en person du inte känner. Jag har fått höra så mycket som sagts bakom min rygg. Att jag är dum, drygg, bitchig mm. Så varför drar folk dom här slutsatserna? Inte för jag faktiskt öppnat mun och sagt något utan snarare tvärtom. Jag vågade inte öppna munnen, vågade inte ta kontakt, vågade inte riskera att folk tittade på mig. Ville inte att folk skulle dömma mig.

Min värsta mardröm var att ta studenten, att springa ut och stå framför en massa folk som skulle titta på en. Uppifrån och ner. Även om det var min största mardröm så var det mitt mål att klara av. Och det gjorde jag. Men efter studenten har det endast gått utför...

Jag klarar inte av att träffa nya personer om jag är själv. Jag klarar inte av att ringa telefonsamtal till pizzeria, vårdcentral etc. Jag klarar knappt av att gå in i en affär själv. Jag klarar inte av att åka spårvagn eller buss själv. Listan kan göras lång. Och folk undrar men vad tror du ska hända människa? Dom kan inte bitas genom telefonen. Men faktum är att vara rädd för något så otroligt mycket skapar ångest, genom ångesten blir du stressad och svettig. Din puls stiger och du får panik. Du kan inte sluta tänka på vad du kanske måste göra. Folk som inte lider av social fobi tror det bara är att göra. "Ta tjuren i hornen" som man brukar säga.. Men det är inte så lätt. Social fobi går att behandla och jag har börjat arbeta med min. Idag tog jag och lennox bussen från ektorp till borgsmo. Det var stort för mig. Skit stort.