Samhället är uppbyggt på ett visst sätt och har ingen förståelse för sånna som är lite avvikande. Det är tufft att leva i en värld där folk tycker man är onormal och konstig för man inte är som samhället förväntar sig.

Som jag skrev igår fick jag avslag från akassan förra veckan. Jag har gått och väntat på deras beslut hela sommaren men trodde det va klappat och klart eftersom det är det folk sagt till mig. När jag fick ett brev om att det inte skulle bli några pengar raserades min värld. Hur skulle jag nu kunna betala hyran? Mat? Räkningar? Jag fick rådet på arbetsförmedlingen att kontakta ekonomiskt bistånd. Men med mina svårigheter att ringa bad jag min mamma och hjälp. Mamma ringde och försökte förklara min situation. Att jag var sjuk och hade egen lägenhet. Att mina pengar från försäkringskassan inte räckte till. Vet ni vad dom sa? Antingen att jag skulle flytta hem eller att hon skulle sätta mig på hem. Förstår ni hur mycket fördommar folk har och för lite innan för pannbenet så dom säger till min mamma att sätta mig på ett hem? Ett hem tycker ekonimoisk bistånd att jag ska sitta på för jag råkar lida av depression, ångest och socialfobi. Man är inte koko i huvudet eller psyko för man har lite svårighter att leva ett såkallat "normalt liv".

Idioter finns över allt och det är väl egentligen bara att vänja sig. Men ska man behöva det? Är det meningen att vi som är sjuka ska behöva möta fördommar varje dag???