Efter två så personliga och djupa inlägg finner jag nu ingen rubrik. Jag har gråtit så mycket idag så att när jag träffa pappa undra han om jag hade blivit sjuk igen. Ja svarade ja och vände bort blicken.

Det värsta att må dåligt själv är att se hur ens mamma och pappa går sönder inifrån och ut. 9 av 10 gånger berättar jag inte ens när jag mår dåligt. Och en sånn dag var denna. Hatar att se min pappa plågas av att inte kunna ta bort min smärta. Och likaså mamma givetvis. Det gör ont i mig att se dom lida för min skull. Allt blir som en jävla ond cirkel. Jag hatar det. Känner endå en sådan stor tacksamhet att jag faktiskt har sånt stöd och förståelse i min familj. Det är många som inte har det. Och även mina vänner ska tilläggas. Wow! All kärlek till dem!