Värk
Oförmågan att leva ett normalt liv
Det är inte vanlig ångest jag lever med, ni vet sådan ångest som vem som helst kan drabbas av. Det är den förlamande sorten, sorten som räknas som en sjukdom, sorten som gör mig oförmögen att leva ett normalt liv. Oförmögen att åka spårvagn, prata högt, ringa telefonsamtal och den där ångesten som bara kommer, utan orsak. Det är ingen vanlig ångest jag har. Det är en sjukdom.
Samma med depressionen jag lider av. Alla har väl perioder där de mår dåligt. Men jag har inga sådana perioder. Jag mår alltid dåligt, jag är alltid ledsen. Jag har bara dagar då jag är bättre på att dölja det. Jag har en kronisk depression, som jag med all säkerhet aldrig kommer bli av med. En depression som gör att jag inte kan leva ett normalt liv.
Min sociala fobi hindrar mig från att gå på stan eller ta spårvagnen. Min sociala fobi hindrar mihg från att gå på fester eller hälsa på folk jag inte känner. Min sociala fobi gör att det dryper svett från mig för jag hela tiden går på spänn och är nervös. Tydligen ska detta gå att jobba med, men efter 3 år har vi fortfarande inte kommit någonstans. Min sociala fobi gör mig oförmögen att leva ett normalt liv.
Min senaste diagnos, som ligger mycket tid och engagemang bakom. Timmar av intervjuer av min psykolog. Han kom fram till att jag lider av något som heter "fobisk personlighetsstörning" eller "undvikande personlighetsstörning". Det låter lite värre än vad det är. Men det betyder i princip att jag har ett genomgående mönster av social hämning, låg självkänsla, känslor av otillräcklighet och känslighet för negativa omdömen. Det står också om man slår upp det - personer med denna sorts personlighetsstörning ser sig ofta som socialt odugliga eller inte socialt tilltalande och undviker social kontakt av rädsla för att bli förlöjligad. Också denna sjukdom ska kunna gå att jobba med, men hittils har jag inte sett några resultat. Denna sjukdom gör mig oförmogen att leva ett normalt liv.
Sen har vi smärtproblematiken, som de tror är anledningen till att jag hamnade i detta träsk från början. Sedan jag var några år gammal har jag levt med reumatism. Barnreumatism om jag ska vara korrekt. Det är en ledsjukdom kort och gott. Som gör att jag får ont i lederna vid minsta ansträgning. Jag är uppväxt med handledsskydd, special bestick, special kniv, special osthyvel. Special special special. Allt för att underlätta min vardag för jag alltid hade så ont. Jag har med andra ord blivit ganska tålig. Jag är uppväxt med smärta. Jag har blivit ganska van. Klagar inte i onödan. Barnreumatism säger de ska växa bort med åren, tyvärr har jag inte fått uppleva det än. Min reumatism gör mig oförmögen att leva ett normalt liv.
För något år sen sökte jag läkare för jag började få ont i mer delar av kroppen än bara lederna. Min läkare kom fram till att jag antagligen lider av fibromyalgi (som också min mamma gör) Det är främst smärta i muskler, som kan leda till inflammationer. Jag har ofta inflammationer runt skulderbladen. Personer med fibro lever med ständig smärta, ofta sömnstörningar och känner sig ständigt trötta - aldrig utvilade. Det finns ingen erkänd medicin mot fibro. Men vissa mediciner har visat sig ha effekt. Jag fick en sådan utskriven. Jag äter 6 tabletter innan läggdags. Jag märker viss skillnad. Jag är inte smärtfri på långa vägar, men jag märker, att när jag inte äter den, så är smärtan mer påfrestande. Min fibro gör mig oförmögen att leva ett normalt liv.
När jag ändå är igång kan jag ju nämna min diskförskjutning i käken. Det betyder att jag vissa dagar inte kan öppna munnen alls. Jag kan inte äta för käkarna har låst sig. Käkarna spänner och ömmar varje dag och ger mig kronisk huvudvärk. Det var flera år sedan jag inte hade huvudvärk. Även detta går inte göra någonting åt. Jag är utdömd for life. Jag får helt enkelt leva med det. Jag får inte tugga tuggummi eller äta äpple. 2 saker som förvärrar mitt tillstånd.
Så ursäkta mig om jag är bitter, ursäkta mig om jag tycker livet är orättvist.
Malin
<3
Svar:
Alexandra
2012-09-21 | 
19:09:04
Trackback