Jag insåg just att det var september. Har inte riktigt tänkt på det än. Ett år sen som jag bestämde mig för att göra slut med mannen jag trodde jag skulle gifta mig med, skaffa barn, hus och bil. Det gör ont att tänka på att det är september. Den 25te september skulle vi firat 3 år. Vi hann inte ens fira 2. Men minns ändå den 25te september 2011. Jag fick den finaste tavlan av C. En förstoring på Lennox.

 

Ett år har gått och även fast vi idag bor i två olika hem står vi fortfarande och trampar på samma ställe. Jag tog mina grejer och drog i november 2011. Under dessa tio månader har du aldrig bett mig komma hem. Jag har gett dig så många chanser att visa framfötterna, att visa att du har förändrats men ingenting händer. Ett år har gått och vi står fortfarande och trampar på samma ställe.

 

Jag är trött på att inte kunna definera vad vi är.

Jag är trött på att ge dig mer chanser.

Jag är trött på att vara ledsen.

Jag är trött på att vara hjärtekrossad.

Jag är trött på att du aldrig håller vad du lovar.

Jag är trött på att gå och bära på dina hemligheter.

Jag är trött på att dina hemligheter får mig att se dum ut.

Jag är trött påå dig.

Jag är trött på livet.

 

Mitt hjärta skriker efter dig men jag kan inte ge mig. Kan du inte ge mig vad jag behöver så kan jag inte va med dig. Jag minns än idag hur sjuk jag var under tiden vi bodde ihop. Du gjorde mig sjuk! Det låter så hårt men du hade ingen förståelse, du tröck bara ner mig, fick mig att må ännu sämre. Det är sanningen. Du säger att du vill förändras men ingenting händer ju! Jag har funderat mycket och länge och nu får det vara nog!

 

Jag älskar dig och du älskar mig. Men jag är värd bättre. Och kanske du också. Jag kunde inte ge dig vad du behövde när jag var som sjukast. Och jag är jätte ledsen för det. Vi båda har gjort misstag. Jag sa till dig gång på gång att jag kommer flytta om du inte förändrar dig. Du trodde mig inte. Du tog mig förgivet. Jag flyttade och kommer du ihpg vad du sa? "Ja Alle, jag tog dig förgivet, jag trodde du inte skulle flytta!"

 

Men redan där, I november var det försent. Ett år har gått och det är försent nu. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill bara leva mitt liv ifred. Jag vill inte gråta mer.