vi kommer aldrig vara med om det. Och det handlar inte längre om att överleva utan fundera ut hur man lättast undviker att andas. Det finns inget här längre som känns på riktigt. Det gör så jävla ont att andas att jag ibland håller andan lite extra länge. Kippar efter luft. Tänker vad fan styr jag med? Det gör så jävla ont att falla att jag helst av allt säger upp mig från mitt eget liv så jag slipper mer blåmärken.

 

 

Vi är som djävulen och ängeln. Din uppgift är att krossa hjärtat på rutin, min - att efter allt, endå stå där med gråten i halsen och förlåta om och om och om igen.......